Valångest

Eller ångest är ett för starkt ord, vi kan också kalla det lyxproblem. Så här var det när vi skulle titta på unge mr Dallas. Kattungarna sov under sängen när vi kom men ganska snart kom en nyvaken och nyfiken ... Dallasbrorsa fram och hälsade. Dallas låg kvar under sängen och kikade på oss. Brorsan, som heter nåt tjusigt i stamtavlan men kallas Stor eftersom han är just, tja, stor :-) bekantade sig först med lillhusse, sen med mig och storhusse. Dallas var avvaktande. Sen fikade vi med uppfödarfolket och sen gick vi in till katterna igen. Då hade de piggnat till och for som muntra apungar genom rummet. Dallas var inte alls så avvaktande, han lekte glatt, men Stor var ännu mer intresserad av oss än de andra.

När vi åkte hem kändes det lite konstigt, inte för att det var nåt fel på Dallas, han är den sötaste kattunge man kan tänka sig och det är inte helt lätt att se skillnad på honom och brorsan. Men ärligt talat, det var Stor vi föll allra hårdast för.

Jag antydde det för uppfödaren som är en klok kvinna och förstår antydningar (mina antydningar brukar kanske inte vara av det mest subtila slaget) och hon erbjöd oss att köpa Stor istället, till samma parningsrabatt som vi skulle få köpa Dallas för, mot att vi håller honom okastrerad tills de kan avgöra om han är nåt att ha i avelssammanhang eller ej, max femton månader.

Och nu när jag läst den här texten ser jag att problemet inte är nåt problem, Stor valde oss och då väljer nog honom.
Eller ... gör jag fel nu? Finns det nån anledning att välja Dallas? Han är finare om man tittar med avels- och utställningsögon, men de ögonen har ju inte vi som inte är intresserade av sånt. Svårt, svårt. Är det nåt jag inte har tänkt på? Råd?