Mer bilder

Morfar äter

Och Dexter är så duktig, han bara tittar, försöker inte stjäla nånting alls.

saker man äter och inte

I helgen blev Dexter erbjunden räka (så är det i den här familjen, katterna har rätt till provsmakning av vissa saker) men han bara tittade på den och undrade vad han skulle göra med den. Idag vaknades köttgryta, katterna fick det som blev över när jag ansat köttet, samma sak där: "Ska jag ÄTA det där?" sa Dexter och stirrade förfärad på Kaiser som mumsade i sig. Men sen fick han korn på blodapelsinmarmeladen. GE MIG!, skrek han. GENAST! Det var det godaste han nånsin smakat och det första av människomaten han visat intresse av. Siameser...

Det är en kattapa!

Idag har Dexter:
käkat upp hörnet på mitt underbara hemsydda laptopfodral i päls (men det kanske går att laga)
försökt käka upp hela min stora vinterpäls
klättrat i ljusslingan
jagat allt som hänger på anslagstavlan
försökt göra inbrott i brödrosten
lindat matte ännu hårdare runt sin lilla lillfingerklo

Och igår blev han tvättad av Kaiser!

Tisdag

Kolla ögonfärgen!

Idag kom morfar. Han är morfar till barnen och då blir han morfar till katterna också av bara farten. Katter gillar morfar och morfar gillar katter. Kaiser blev så glad när morfar kom att han kärleksbuffade på allt omkring sig, inkl Dexter. Sen lekte de lite, Dexter låg i en påse och Kaiser stod utanför och tassade på påsen. This may be the beggining of a beautiful frindship, eller nåt.

Dexter rotar sig

Första natten sov han i trappen, allt för att kunna kika på Kaiser. Men natt nr två sov han hos oss i sängen, under täcket! Sen tog han en middagslur utan matte, och då kröp han också ner under täcket.

Inte så bra att han snott Kaisers plats, så här fick han bara ligga en stund, sen motade jag bort honom. Favoritplatsen är annars under skrivbordet, ovanpå förstärkaren som står där, jag tror den är lite varm. Och på min mage förstås. Och i mitt knä, och tvärs över mitt ansikte. Det här är ingen katt, det är en blandning av känguru, apa och iller.

Inget fräs på hela dagen idag!

Dexter is in da house

De säger att en siames är som en korsning mellan en katt och en hund men jag tycker snarare att det är som en blandning mellan en katt och en bebis. Han vill vara med oss hela tiden, får han inte uppmärksamhet så piper han högljutt (eller piper, vrålar är väl en bättre beskrivning) och han är så söt så det enda jag vill är att ha honom tätt intil och försjunka i hans lena lilla uppenbarelse. Denna lilla iller, lilla vrålapa.



Han ser ut som en miniatyr av en vuxen katt, perfekt i minsta detalj, men så liten, så liten.



Kaiser låter dock hälsa att Dexter (ja, det är en Dexter) är jättestor (se bara på bilden), och har stora tänder och säkert äter upp en Kaiserkatt i en enda tugga. Jag vill ju inte på nåt sätt såra Kaiser men Dexter är väl en fjärdedel av Kaiser. Men när det gäller självkänslan så är det nog det motsatta för Dexter är jättenyfiken på Kaiser och inte ett dugg rädd medan Kaiser beter sig som om det var ett lejon vi fått hem. Men det ger sig, det går bättre och bättre varje timme.



Men när man spionerat på Kaiser och dödat fjärdervippan och undersökt huset och vrålapat sig, då blir man så trött så trött och då är det bäst att sova på en muk mage. Jag överfalls av flashbacks från när barnen var nyfödda, att småsova, hög på ömhet och moderskänslor, med en bebis på magen är sweeter than sweet.

Fler namnförslag

Winston
Wilson
Assar
Fazer
och så den nya favoriten

Spock

(fast det är att retas med hans stora öron säger storhusse)

På jobbet

På dagarna hjälper jag matte att skriva. Jag är väldigt bra på det.

Namnförslag

Ja, det blev Stor, men vad ska han heta? Våra katter heter alltid Tilltalsnamn Ackardoreidus Nåt Som Katten är Lik. Hassan heter Hassan Ackardoreidus Rotmos, Kaiser heter Kaiser Ackardoreidus Panter. Lilla Stor ska alltså heta Nånting Ackardoreidus Tiramisu. Tiramisu blir perfekt eftersom små siameskatter har samma färger som tiramisu, masken som kakaon och kroppen som den gräddfärgade smeten. Och det var lillhusse som bestämde det.
Men tilltalsnamnet... vi har enormt många förslag, här kommer några:
Dexter
Spencer
Lester
Toshiro
Kurosawa
Sydney
Sidner
Sander (släktnamn)
Ramses
Salomon
Shigeru
Koschi
Jonas (lillhusses förslag)
Tristan
Pixel (min favorit just idag)
Nixon
Winston
Pascal
Castro
Castor
Elmer
Habibi (också en favorit men det har ju inget S i sig)
Columbo
Bronx
Angus
Astor
Balder

Hyllkatten

Valångest

Eller ångest är ett för starkt ord, vi kan också kalla det lyxproblem. Så här var det när vi skulle titta på unge mr Dallas. Kattungarna sov under sängen när vi kom men ganska snart kom en nyvaken och nyfiken ... Dallasbrorsa fram och hälsade. Dallas låg kvar under sängen och kikade på oss. Brorsan, som heter nåt tjusigt i stamtavlan men kallas Stor eftersom han är just, tja, stor :-) bekantade sig först med lillhusse, sen med mig och storhusse. Dallas var avvaktande. Sen fikade vi med uppfödarfolket och sen gick vi in till katterna igen. Då hade de piggnat till och for som muntra apungar genom rummet. Dallas var inte alls så avvaktande, han lekte glatt, men Stor var ännu mer intresserad av oss än de andra.

När vi åkte hem kändes det lite konstigt, inte för att det var nåt fel på Dallas, han är den sötaste kattunge man kan tänka sig och det är inte helt lätt att se skillnad på honom och brorsan. Men ärligt talat, det var Stor vi föll allra hårdast för.

Jag antydde det för uppfödaren som är en klok kvinna och förstår antydningar (mina antydningar brukar kanske inte vara av det mest subtila slaget) och hon erbjöd oss att köpa Stor istället, till samma parningsrabatt som vi skulle få köpa Dallas för, mot att vi håller honom okastrerad tills de kan avgöra om han är nåt att ha i avelssammanhang eller ej, max femton månader.

Och nu när jag läst den här texten ser jag att problemet inte är nåt problem, Stor valde oss och då väljer nog honom.
Eller ... gör jag fel nu? Finns det nån anledning att välja Dallas? Han är finare om man tittar med avels- och utställningsögon, men de ögonen har ju inte vi som inte är intresserade av sånt. Svårt, svårt. Är det nåt jag inte har tänkt på? Råd?

Dallaskatten

Vi sa ja, Dallas eller brorsan, vilken som, de var ljuvliga som ni själva kan se. Nu ska uppfödaren fundera på om vi är värdiga siamesägare.

Natti natti

Är det ingen som kan få tyst på henne?

Hon pratar så jag får skavsår i öronen, på lördag, på lördag, vad händer på lördag? Nä, jag måste sova, den som sover hör icke vad hon tjatar om.


(bilden är inte arrangerad, han bara kröp in där)

Matte igen (Kaiser: Vems blogg är det här egentligen?)

På lördag! På Lördag! PÅ LÖRDAG! Hör ni det? Då ska vi titta på Dallas.

Matte igen

Matte: Jag har startat en blogg om kattandet.
Husse: Jaså?
Matte: kaisers kompis heter den.
Husse: Men det har han ju ingen.
Matte: Just det. Men han ska ju få.
Husse: Tja, det vet vi väl inte än.
Men där avslöjar han sig med ett flatskratt. Detta kattungesug, det är inte att leka med. Jag är radiostyrd, kan bara tänka på missar missar missar.

Matte har ordet, hur kom vi hit?

Kaiser ligger bakom datorn som vanligt och jag undrar vad han skulle säga om han visste var som var på gång. Vi ska åka och titta på en liten kisse, Dallas heter han och han är leveransklar redan i nästa vecka. Jag har aldrig nånsin tittat på en kattunge och sen tackat nej, så jag kan ju gissa hur det här kommer att sluta.

Det har varit en tung höst i katteriet. Allt annat har varit toppen, det har varit en kanonhöst på andra plan, jag har gjort filmer som aldrig förr, vågat testa och experimentera, satt bollar i rullning som kan utveckla sig till nästan vad som helst. Men den här hösten kommer alltid att vara Hösten Då Hassan Försvann.



Hassan är en alldeles underbar katt, jag har letat och ropat mig hes, affischerat stan med lappar, ringt polis och kattföreningen, efterlyst honom på nätet, tittat på rödrandiga katter som inte var rätt katt. En gång kom tom grannen över med en mycket arg, röd katt som verkade minst sagt lättad när vi sa att det var fel katt och han kunde få gå.

Men efter fyra månader, den sista med rätt sträng kyla, så måste jag inse att om han lever lever han hos nån som inte tänker släppa honom. Och på ett sätt hoppas jag att det är så (även om jag skulle kunna strypa den som har tagit min katt), för alternativet är ju att han är död.

Och så tänker jag som jag tänkt förr, aldrig mer en katt som får gå ut i stan. Jag vet, man kan inte vara säker, katter kan få hjärnblödningar och falla döda ner trots att de aldrig satt sin fot utanför ytterdörren men nu får det bli så. Och då tänker jag raskatt, som inte varit ute på generationer och då blossar mina gamla siamesdrömmar upp. Och det är där vi är nu. Det är där Dallas kommer in i bilden.

Och skulle det bli Dallas och Hassan sen knackar på dörren så blir ingen gladare än jag, då har vi tre fina kattkillar!

Hej, jag heter Kaiser

Jag är katt. Min familj är okej men min bästa vän har försvunnit och hur fina människor än är kan de ju inte ersätta en katt. Äntligen har matte insett att Något Måste Hända. Vi får se vad. Eller kanske vem?