De säger att en siames är som en korsning mellan en katt och en hund men jag tycker snarare att det är som en blandning mellan en katt och en bebis. Han vill vara med oss hela tiden, får han inte uppmärksamhet så piper han högljutt (eller piper, vrålar är väl en bättre beskrivning) och han är så söt så det enda jag vill är att ha honom tätt intil och försjunka i hans lena lilla uppenbarelse. Denna lilla iller, lilla vrålapa.
Han ser ut som en miniatyr av en vuxen katt, perfekt i minsta detalj, men så liten, så liten.
Kaiser låter dock hälsa att Dexter (ja, det är en Dexter) är jättestor (se bara på bilden), och har stora tänder och säkert äter upp en Kaiserkatt i en enda tugga. Jag vill ju inte på nåt sätt såra Kaiser men Dexter är väl en fjärdedel av Kaiser. Men när det gäller självkänslan så är det nog det motsatta för Dexter är jättenyfiken på Kaiser och inte ett dugg rädd medan Kaiser beter sig som om det var ett lejon vi fått hem. Men det ger sig, det går bättre och bättre varje timme.
Men när man spionerat på Kaiser och dödat fjärdervippan och undersökt huset och vrålapat sig, då blir man så trött så trött och då är det bäst att sova på en muk mage. Jag överfalls av flashbacks från när barnen var nyfödda, att småsova, hög på ömhet och moderskänslor, med en bebis på magen är sweeter than sweet.
